Föröker sortera...

...känslor, intryck & möten från senaste månaderna & ja vissa saker kommer att ta tid det måste dom få göra.
Jag har en hel del val kvar att ta vissa lättare än andra men en sak vet jag JAG KÄNNER ❤❤❤ & tillslut kommer allt bli bra...

Dax igen

Onsdag 0900 hade Alexandra fått tid på dagkirurgin för sitt krånglande knä.
Ombytta och klara började den eviga väntan och när man sen skulle sätta bedövningsplåster för nålen ja då svimmade hon, så in på ett rum och i med lugnande en kort träffmed doc. som just då inte visste vad han skulle eller kunde göra. Så strax före 13 rullade vi in på op. allt fungerade precis som det skulle och hon sov snabbt men då sa min kropp (eller psyket) ifrån och jag började skaka och ja jag vet att det har varit lite väl mycket nu på slutet men med lite hjälp av personal och en hel massa socker klarade jag av närmsta timmens väntan.
Så skönt att få gå in på uppvaket och se att hon vaknade till mindre skönt att det enda hon första timmen var ONT ONT.
Fick träffa doc. som sytt fast en lös menisk så iden om 10 dagar på kryckor ändrades till 4-6 veckor (minst) men hel kommer hon att bli.
Hem fick vi inte heller åka när det behövdes knapra morfin och hon inte fick behålla nån vätska.
Efter 2 nätter på 34:an har vi nu varit hemma i 2 men än verkar det inte ge med sej så det är bara att vänta...

Ett jäkla drag...

...otippad men en helt fantastisk lördagskväll på Cassels i Grängesberg med Malin som gästartist fick vi lyssna på allt mellan himmel och jord.
Bara att låta känslorna komma... ❤❤❤

Födelsedagsbarnet firades

i dagarna 2 först tjejfest på fredagen pch sen släkten på söndagen.

Alexandra 15 den 19/3

Dop

för Bonnie har vi oxå hunnit med (14/3) mosters minsta ❤

Rätt trött nu

Måndag vecka 10 ringer jag ortopeden och frågar hur det går med op.tid till Alexandra. Hm...dom har ingen aning men ska prata med hennes doc. då jag berättar att även hennes höft börjat ge upp...
VÄNTAN
onsdag ringer han upp och ooopps den som läst av röntgen hade visst missat att det verkade vara nått fel på menisken. ÅNGEST men vi är välkomna in till akuten för op.planering och höftröntgen.

En trött själ fylls med ❤❤❤

Lördagen den 28 februari trött - slut - ledsen åkte jag mot Falun för att medverka i en VMkonsert. Men det är väll då det blir som bäst, sångmässigt har jag nog aldrig gjort något bättre att sen själen fick fyllas med glädje och hjärtat med kärlek inser jag att livet är här och nu.

Livet fortsatte trots allt

och en vecka senare var det dax för söndagspromenad på lass. och då insåg jag hur lite min stora sessa faktiskt orkade med sitt trasiga ben storebror rullade lätt ifrån oss

VM drog igång och stora torget kokade av liv under priscermonierna 

måndagskvällen blev det övning i kristinegården inför helgens konsert 

sen tidig tisdag och tåg mot Uppsala

där Andreas rullades in på operation vi 08.00

6 timmar trodde man han skulle bli borta så jag vandrade runt tog en kik på "vår" Gustav men tillslut kände jag att sjukhuset var rätt plats att vänta på och vänta fick jag 22.45 rullades han äntligen in på rummet. Med inte bara en knäkonstruktion utan även en nervtransplantation gjord.

Efter några timmar gick jag genom ett ganska tomt Uppsala för några timmars vila...

morgonpromenad i strålande solsken och en annan gång ska jag ta mej upp till slottet för att beundra utsikten

smärta, väntan och ett  Falun som vägrade skicka någon ambulans för visst ja 

det pågick visst ett VM därhemma

med ett löfte om sjuktransport på fredagen firade jag med go middag och en stor stark

det finns hopp om ändå ett så litet......

Dom sista sekunderna

Innan jag förstod hur nära det var att jag kunde mista mitt barn & så här 5 veckor senare är jag evigt tacksam över livet.
För där låg han lite lagom morfinhög och berättade att ambulanspersonalen sagt att han troligtvis bara fått en lättare ledbandsskada men det börjar kännas lite konstigt i vaden oxå så jag undrar om jag får titta lyfter bort filtarna och ser med blotta ögat att vänsterfoten ser helt död ut. Känner efter pulsen men hittar ingen, paniken kommer rusande det enda jag hör är mitt eget hjärta. Nytt försök känner högerbenets puls inget i vänster vaden börja bli stenhård, mina ben håller på att vika sej inser att NU måste det gå fort öppnar munnen för att säga larma men precis då öppnar en läkare dörren och ja säger han har ingen cirkulation i benet. Jo men det måste nån ha kollat får jag till svar. Sen går allt fort nej han känner heller inget hämtar ultraljud. ÅNGEST
Läkaren säger jag måste gå och ringa medans jag ber Sara och packa dom undrar var vi ska förstår inte står utanför röntgen medans dom pratar med kirurgen som säger åt dom att kolla hela vägen till hjärtat. Sekundena blir till timmar rullar mot op. får träffa kirurgen sen börjar en sex timmars olidlig väntan.
Innan dom ringer från IVA och ja vi får träffa honom men han orkar inte vakna riktig.
Tur att han fortfarande verkar lyssna på sin mamma för han öppnar sina ljusblå och säger "ont" i med en massa morfin och får han att komma till ro. Det enda dom vet är att op. gått bra och ja benet är kvar.
Hem vila nån timme tebax för att möta en ledsen son som säger "mamma jag kanske aldrig mer kan gå"  doc. var nyss här och sa det knät är slut.
Ingen vet nånting så jag ber dom ringa efter en ortoped gärna en som fattar något, Chefen passar utmärkt och den här helgen har schemaläggingen varit på vår sida.
Han kommer efter ett tag säger ja det här blir inte särskillt  enkelt men gå ska du väll kunna göra iallafall.
Förklarar att han slitit av alla mjukdelar och även stora blodkärlet i benet, det dom gjort är att transplaterat ett kärl från högerbenet så cirkulationen är räddad men resten måste han be den han tyckte va bäst i Sverige titta på så han skulle ringa Uppsala säger "du har mycket att tacka din mamma* ännu en natt på IVA en till op. och sen flytt till kirurgen på söndag kväll.
(forts. kommer...)